Vad ska man skriva egentligen?
En sida att skriva av sig lite på, och om någon läste varje dag så var det trevligt. Känns det som att om man ska skriva, så ska det vara bra texter, som folk tar åt sig av och tycker om. Men det är inte så lätt. Samtidigt som jag får allt mindre tid att bara sätta mig framför datorn och skriva. Förut fick man ta pauser från skrivandet, nu måste man ta pauser från allt annat för att hinna med att någon gång i månaden uppdatera bloggen.
Ändå är det folk inne här varenda dag. Flera stycken! Jag är fortfarande fachinerad, vilka är ni?
Nu är det i alla fall sommar, då är det mer tid över till skrivandet, men åter igen, vad ska man skriva? Att skriva om mitt liv kanske inte är så väldigt givande för folk som ej känner mig, jag vill ändå skriva nåt som många kan ta åt sig av. Men.. aja.. det blir la som det alltid varit, en salig blandning av diverse roligt tjaffs utgräft ur min hjärnas arkiv.
(Inklusive alla mina stavfel! ^^)
Jobba
Mina föräldrar tjatade hela sommaren på att jag skulle skaffa jobb, men då blev det inget. Jag orkade, kände inget behov och hade ingen tid. Jag jobbade tjugofyra sju i tre veckor ideellt på ett läger, men nej, det räknades inte riktigt.
Nu i sommar hade jag, eller egentligen mest mina föräldrar, ambitioner om att jag skulle jobba. Så visst, min mammas man äger ju en krog, så där hade jag mitt diskjobb, utan att behöva jiddra med CVs eller att behöva konkurera med andra, mycket skönt. Samtidigt som jag delar sommarens disk med mina två bröder, så det blir precis lagom jobb för min del.
Så jag trodde att mitt sommarjobb 2007 sjulle bli disk på Krogen på Ornö, men där hade jag fel. För för några dagar sedan kom Elli och frågade mig om jag inte ville jobba med henne några dagar på hennes pappas jobb. Så vipps hade jag två jobb!
Så nu har jag varit där i tre dagar. Packat Harry-Pottersamlarkort, slängt kartonger och annat roligt. Faktiskt var det väldrig roligt, trots att det är ett ganska monotomt arbete att packa 1200 lådor med samma Harry Potterkort. Men det går snabbt, och man känner att man gör nytta, så tiden har flytit på snabbt.
Jag gillar då saker kommer utan att man behöver anstränga sig. Egentligen skulle vi bara jobbat i fredags och måndags, men då jag var på väg hem under måndagen så ringde Elli och unrade om jag ville jobba två dagar till. Så nu får jag lite extra klirr i kassan, som jag kommer flyga till mitt konto 25e juli, lagom till att jag glömt bort dem!
Onödig fakta som inte på något sätt kommer att förändra världen
Morgonen därpå när jag vaknar gör det ont. Jag inser att okej, en stukad fot gör nog lite ont, så jag tänker inte på det och gör en ansats att ställa mig upp, då skickas smärtimmpulser från min fot till hjärnan som skrek som om jag dooppat foten i kokande olja, så ont har jag inte haft på mycket länge som när jag försökte stå på min onda fot. Jag insåg att det inte var någon idé att försöka gå på den, så jag hoppade på ett ben ut i hallen och sa till farmor att min fot gjorde ont. Hon blev förfärad, ungefär som om jag hade sagt att jag hade canser och skulle dö innom 24 timmar, men jag försäkrade att det inte var någon fara, så länge jag inte stödde på foten på något sätt. Beslut fattades ändå att jag var tvungen att åka till akuten.
Givetvis var det då så att farmor och farfar skulle ut till Ornö, så de kunde inte följa mig, så det slutade med att min kära moder fick åka fort som bara fan till färjan och får följa mig till vårdcentralen. Så sitter jag där med min fot som var både rund och färgad som ett övermoget blåbär. Tillslut får jag komma därifrån i alla fall hoppandes på ett par kryckor.
Aja, back to the beginning. Idag var min fot elak. Den repade sig rätt fort, efter två dagar kunde jag halta utan kryckorna och nu har foten blivit nästan återställd. Fast idag tyckte den att den skulle göra sig påmind. Jag skulle snurra på den foten, och råkade snurra enbart på kroppen, så att foten vreds lite. Det gjorde lite ont. Slutsats, man skall icke vrida en nyligen stukad fot.
Pendeltåg - den andra historian eller Hur mycket jag njuter av att färdas ensam om kvällen.
idag var jag i det gemytliga Krigslida, men jag åkte hem innan mina kamrater, eftersom jag inte ville att det skulle bli för sent. Eftersom han vi var hos bor precis intill tåget så gick jag själv, klockan var ju trots allt bara halv tio. På vägen träffar jag dock på en väldigt social typ. Han var väl runt fyrtio eller så, hade rufsigt hår på skallen och såg allmänt ut som en sån som folk rycker på axlarna åt och mumlar bakom ryggen på. Han började i alla fall prata med mig. Jag tyckte att det var en lite tryckt stämning, försökte öka på mina steg men han följde efter.
Han började prata om tåg. Att det var så trevligt att åka tåg och alla fina ställen man kunde åka till, Älvsjö och Nynäshamn och så. "och så säger dom, har vi sett dig förut, men jag svarar att nej, det har ni inte." Så plötligt börjar han sjunga på den där gamla slagdängan att tjejer ska stå upp. "woohoo tjejer, ni måste höja era röster för att höras." Vid det här laget är vi framme vid tågstationen, och jag inser att det finns ingenstans att fly, och det är tre minuter kvar innan tåget går.
Hela tiden har jag nerverna på helspän, trots att han inte verkar aggresiv eller farlig, inte full heller för den delen, han pratade helt normalt och gick rakt, men trots att han egentligen inte visade några tecken på att utgöra någon fara var jag lite rädd. Hela tiden var jag berädd att knäa honom mellan benen om han skulle göra minsta antydan till att bli våldsam eller försöka våldta mig.
Plötsligt börjar han boxa i luften en trettio centimeter ifrån mig. Då gick min puls upp, men så börjar han prata om en film. "Vad heter den nu då? Den där med vår favoritskådis." Han frågar om jag sett den, om jag minns vad huvudrollsinnehavaren hette. Jag hade inte sett den, och jag hade ingen aning om vilken skådis han pratade om. Så kom tåget. Lättad blir jag, speciellt då han vänder sig mot den enda förutom oss två på perrongen, en blond tjej i tjugoårsåldern. "Jobbar du innom sjukvården?" Och med den frågan följer han med henne in genom en dörr, jag skyndar mig in genom en annan och sätter mig bredvid en barnfamilj som såg trygg och snäll ut.
Så åker jag tåg till VH, trodde att min buss gick sex över men inser då jag rusat från tåget att den går fem över. Mitt tåg går sju över och givetvis missar jag det också precis. Så måste jag sitta ensam i VH en halvtimme kvart i tio en fredagkväll. Det känndes måttligt tryggt.
Det är då man är glad att man har mobilen, så jag ringde Felicia och pratade med henne. Det är då tur att jag har min Felicia, annars hade jag suttit där och oroat mig för läskigt folk, nu fick jag annat att tänka på.
Så kom jag hem tillslut. Helskinnad som vanligt. Hela vägen hem gick jag beredd att både knäa mellan benen, armbåga eller svinga nycklar i ansiktet på vem än som gjorde minsta antydan till att vilja mig något illa, men som vanligt var det inget som hände. Helskinnad stod jag innan för min dörr 22:12, en livserfarenhet rikare.
Pendeltåg - en av två små historier samt reflektioner om alkohol (eller mest aggresiv hattext)
Pendeltåg har varit ett centralt moment i mitt liv senaste tiden. Det har inte gått en vecka utan att jag flera gånger suttit på pendeltåg. Dock ska jag inte berätta om alla mina små turer, efterssom de faktiskt i grund och botten är ganska tråkiga, istället ska jag dra två speciella historier. En handlar inte alls om mig, utan en på min teater.
Jag var på väg till teatern och hade just gått av tåget då jag såg ryggen av en beige tröja som jag tyckte att jag kände igen. En minut senare säger tröjan, utan att vända sig om, "hej Matilda." Mycket riktigt var det Daniel. Vi pratade lite och då jag frågade hur han mådde svarade han "har lite ont i ansiktet."
Varför undrade jag då, och han berättade att en typ hade kommit fram och slagit honom på tåget, helt oprovocerat, två gånger rakt i ansiktet. Jag blev helt paff. Paff och arg. Jag blev grymt sugen på att leta upp den där snubben som slagit honom och kastrera den eller nåt. Bara foga den riktigt mycket smärta. Han var ju full givetfis, han som slagit. Då kan jag inte låta bli att fundera över varför fan folk dricker så mycket alkohol!
För det första är det inte gott. Kanske det blir gott med tiden, men jag tvivlar på att ens 10 % av alla de som dricker alkohol idag tyckte att det var gott första gången de smakade. För det andra blir man helt annorlunda, man tappar kontroll och släpper normala spärrar. För vissa kanske det handlar om att de helt enkelt bara blir lite mer pratglada än vanligt, men man vet ju aldrig hur alkoholen påverkar en, vissa blir ju rent livsfarliga. "Hej, jag dricker alkohol, sen åker jag tåg och smäller till en helt oskyldig snubbe jag aldrig träffat förut."
Jag menar inte att alkohol borde förbjudas eller så, men det är så grymt överskattat. Okej om man tar ett glas till middagen, men när det blir som många i min ålder håller på att de häller i sig en flaska ren sprit för att bli så fulla som bara möjligt och sedan ligger i ett dike och spyr för att vakna på Maria Ungdom nästan dag och få veta att man var nära att dö i alkoholförgiftning, eller inte vakna alls, då har det gått för långt.
Update
Nu sitter jag hemma, är lite blöt på tröjan då jag spillde vatten när jag tvättade av mig sminket, mintsmak återstår i munnen sedan jag borstade tänderna. Klockan närmar sig elva med alltför stora steg. Jag skulle ju gå och lägga mig i tid idag. Fast så blev det ju inte. Som vanligt. Denna gång var det dock inte jag, utan teatern, som drog över på tid, vilket resluterade i att jag inte kom därifrån fören klockan tio, och så tar det ett tag att ta sig hem och fixa iordning sig och allt sånt.
Nu sitter jag här i alla fall, redo att krypa till kojs, även om jag egentligen hade velat telefonera, men mitt fränsta teflon-offer hade sin mobil avstängd, och det känns fel att ringa hem till folk halv elva på kvällen, så jag lät bli. Så nu sitter jag här vid datorn och får ur mig allt jag skulle sagt i telefon här på bloggen istället.
Denna vecka har varit väldigt mysig. Först hade vi orienteringsdag på måndag, vi fick sovmorgon och fick även sluta tidigare än vanligt, tisdag hade de andra nationella prov i matte, men jag som redan tentat av det fick sovmorgon, och så hände det sig att våran GEMU-lärare för en gång skull faktiskt blev sjuk, så därför blev den sista lektionen på dagen iställd, det innebar noll lektioner den dagen för mig.
Sen kom onsdagen. Den var väl måttligt trevlig kanske, jag mådde inte bra, kom hem, åt middag, spydde upp den, mådde allmänt obra och tänkte gå och lägga mig halv nio, fast då ringde telefonen. Tre timmar senare, efter att ha sagt hej då till Rikard, pratat med Felicia och mamma och sedan med Rikard igen kom jag på att jag faktiskt borde sova. Eller rättare sagt, jag slutade förrtränga tanken bara för att jag älskar att prata med mina vänner.
Torsdag, ja, det är idag det. Vi hade ingen idrott, för våran idrottslärare hade idrottsdag med tvåorna och treorna, så ledsna vi blev. Inte. Sluta vid lunch är ju inte precis jättehemskt för ungdomar i dagens samhälle. Det är faktiskt helt underbart skönt, speciellt för mig, som nu har fått alltför mycket att göra om dagarna. Inte ens att jag hinner med att skriva på bloggen längre. Fast jag tar mig tid ibland.
Så är det, jag har inte tid till någonting, men ibland tar jag mig tid till vissa saker ändå!
What's happening
Mitt liv har börjat bli allt mer fyllt av saker, samtidigt som jag har blivit mer spontan. Tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag har jag teater, och dagarna däremellan försvinner också på något konstigt sätt.... Oftast blir det så att jag innan teatern antingen äter eller åker hem till Elli, och om jag gör det så brukar jag inte hinna äta, så då kommer jag till teatern halv sju och är ganska hungrig. Den är slut klockan nio, så då kommer jag hem och är äckligt hungrig och snabbt slänger ihop lite snabbmakaroner, för det är enklast, och äter det. Då blir man pigg och så är man inte trött nog att sova fören vid klockan elva.
Någonstans däremellan hinner jag faktiskt med skolarbetet också, och umngås med folk, och prata i telefon. Blogga dock brukar inte hinnas med så ofta, vilket säkerts märkts på inläggens täthet. Det är helt enkelt så att man inte tänker på att skriva när man kommer hem halv tio och är äckligt hungrig. Och så har jag massa andra böcker jag skriver i och noveller och sånt, och då hinns bloggen inte med. Men jag ska nog försöka skriva lite här också, fast förvänta er inte så mycket!
jag är ändå fachinerad att trots min passivitet så är det folk inne här varje dag! Man tycker ju att intresset borde svalna i takt med att det slutas med uppdateringar, men tydligen är folk intresserade av en sextonårings syn på vardagen, eller så.. ja, jag vet inte, någonting är det ju uppenbart som lockar i alla fall (eller så kanske folk bara hittat hit av en slump).
Imorgon är det The Big Day. Då är det premiär av skönheten och odjuret. Jag är tveksam på hur det kommer att gå, vi skulle repa med ljus och sånt i onsdags, men så blev det någon missförstånd vilket ledde till att hon som skulle sköta ljuset inte kom, så nu verkar det som att premiären blir första gången med ljus för våran del. Det känns smått otryggt, speciellt för mig som aldrig spelat förut. Men det blir nog bra tillslut. Men det spelar egentligen inte så stor roll, okej, visst vill man prestera så bra som möjligt, men det är inte hela världen om det inte går bra.
Blä, blä blä! - uppföljning
I måndags var jag hos farbror doktor, som inte alls var en farbror. HON sa att det troligtvis var laktosintolerans, men för sakens skull så skulle jag i alla fall ta en massa prover, och det fick jag göra idag. Så halv nio möttes jag av mitt mentala stöd på Dalarö. Mitt mentala stöd, det var Felicia det. Vi gick till vårdcentralen, fick sitta och vänta en stund, och sedan fick vi komma in.
Detta var det första blodprovet i mitt liv, så jag var inte helt onervös. Eller, jag var lugn tills jag insåg att hon faktikst skulle sticka mig i armen. men jag försökte att inte visa min nervositet. Och så stack det till.
Jag blev besviken. Det gjorde inte ont alls! Jag trodde i alla fall att det skulle kännas lite, men detta var knappt någonting. Så fyllde de de där fem rören blod och så var det över. Ett plåster fick jag också. Så nu inom två veckor kommer jag att få svar om huruvida jag är allergisk mot mjölk, eller något annat skojigt.
Tillbaka till måndags, då sa doktorn att jag inte skulle äta någon laktos, trots att vi inte fått bekräftat än vad det var. Så, sen i måndags har jag ätit en strikt laktosfri kost. Nästan.
Eller, jag bestämde mig för att börja på tisdagen. Och då gick det faktiskt bra, jag åt ingen mjölk, jag bakade bullar på vegetabiliskt fett och laktosfri mjölk. Så råkade jag äta en godis som det var choklad i, och där var den helt laktosfria dagen borta.
Blä, blä blä!
Och på måndag ska vi till en annan doktor, se vad han säger.
Ännu en positiv rapport från mitt spännande liv.
Men mitt liv är trots allt ganska spännande, jag har fullt upp med kompisar och teater och rep som ska kollas på och folk som ska fotas och bilder som ska framkallas och så vidare och så vidare. Kul men ansträngande. Ska se om det blir någon ledig dag att ta det lugnt på under lovet.
Mitt abnormala familjeliv
Problemet är att både mor och far tycker att det är såå mysigt att bo ute på en ö i skärgården, en och en halv timmes resväg från min skola, vilket resluterar i att jag bor hos farmor och farfar över veckorna. Jag hade ett ganska bra schema för att ha möjlighet att åka till Ornö, men så fick jag in lite extralektioner, och då försvann blev de två bästa dagarna helt obra.
Teatern också. Nu har jag teaterrepetition varje lördag och varje söndag. Och det är inte alltid jag orkar åka till Ornö då. Och så börjar mitt schema åter bli så där nedrans fullt med massa happenings, och så plötsligt står man där och inser att det var två veckor sedan man var hemma sist.
Men jag ska dit nästa fredag i alla fall. Det blir då första gången på tre veckor och ett par dagar. Senast var onsdagen på sportlovet. 28e februari. (om jag inte minns fel.) Då kommer jag att vara där i 20 timmar, sedan måste jag ju åka iland igen för teatern.
Varför måste Ornö ligga så långt borta? Jag saknar ju min familj! Nu har det blivit så att jag måste boka in åka till Ornö i min överfulla kalender. Spontana turer till ön är ett minne blott.
Ingen bra idé
Då mår man ännu sämre.. Men men... det är inte värre än att man kan ignorera det.
SKRIVA SKRIVA SKRIVA!
Vi hade besök i skolan idag av Johanna Thydell. hon kom och pratade om sina böcker och lite om sitt liv. Jag blev väldans inspirerad. Fick mycket tankar om saker jag vill skriva om.
Egentligen vill jag skriva en självbiografi. Men jag inser att det inte skulle gå. Det skulle vara för många som kände sig utsatta, och även om den kanske aldrig skulle publicerar, så skulle det kännas riskabelt att ha hela sin livshistoria på pränt nåonstans. Kanske det är bäst om den bara stannar i mitt huvud. Men det vore nedrans kul, jag kanske skriver en i alla fall, för min egen skull. För att ha något att bearbeta minnen från förr med, för man glömmer ju lite mer för var dag som går.
Åh, jag gillar en sak hon sa. "Bara för att man är bra på nåt så behöver det inte betyda att man inte intresserad av det." Det känner jag igen. Hur många gånger har jag inte hört "men du som är så duktigt på matte, varför går du inte natur?" Det är lixom inte så lätt att förklara att man faktiskt vill hålla på med musik. Och att även om det ibland är lite oseriöst så trvis jag där och inte vill byta.
Ja, det var väldans inspirerande må jag säga. Jag ska nog trots allt börja skriva lite på min självbiografi, det ska faktiskt bli kul ! ! !
Jaså minsann
Idag skapade några duvor en kedjereaktion som ledde till att en sak med sannolikhetsfaktor en på fyramiljoneråttahundraelvatusenfyrahundra inträffade. (det mest komiska är att det är dagen efter att jag fått en lång moralpredikan av min moder om det där med att träffa folk man inte känner.)
Det började som sagt med de där duvorna, som valde att sätta sig under där, vad man nu ska kalla det... vid handens pendeltågsstation. Det fick nämligen Olle att stanna och titta på dem, och då han jag ikapp honom. Detta skede alltså på väg från teatern, och jag hade en och en halv timme att fördriva innan min buss skulle gå (ja, så njutfullt det är att bo på en ö!)
I alla fall, jag han ifatt Olle, och efterssom jag ändå var tvungen att fördriva tid så gick jag med honom till bussen, för att finna att det var många många minuter innan hans buss gick.. tydligen tyckte han då att det vore bättre att gå hem, så han gick.. och jag ville ju inte följa efter honom, så jag gick åt andra hållet, mot pendeltåget.
Och efterssom min broder massa andra skulle vara och skuta idag så tänkte jag att jag ju kunde åka dit och skjuta lite med luftgevär. Så jag tänkte ringa min broder, men innan han svara så träffade jag Tess (som förut gick i min paralellklass) och innan brodern svarade han jag säga hej till henne. Detta ledde till att hon väntade när jag snackade med min broder (jag fick inte skjuta, de höll på att packa ihop) och när jag pratat klart fortsätte vi att prata.
Efterssom jag inte hade nåt bättre för mig följde jag med henne till bussen.. och så stod vi där och snackade, och jag hoppade fram och tillbaka och snurrade lite (överskottsenergi), då det plötsligt kommer tre killar.. varav en stirrar väldans konstigt på mig. Efter en sekund ungefär inser jag att det ju är person B (läs inlägget innan så fattar du.. )
Så efterssom jag inte hade nåt bättre för mig åkte jag med bussen till brandbergen, och sedan åkte jag tillbaka igen, och så köpte jag ett kollegieblock, två skrivböcker (de var billiga), chokladbollar och jordgubbar.. sedan åkte jag hem.
Men ändå... tänk att jag träffade person B, tack vare två små duvor. Och om någon av de små roliga faktorerna skulle varit lite lite fel, så skulle jag aldrig stått vid den där busshållsplatsen när de kom. Och så att det är dagen efter mor mins moralpredikan om "man får inte träffa folk man inte känner, dittan , dattan" bidrar ännu mer till osannolikheten!
Skapat för förvirring
Det hela började med att jag pratade på MSN med person A som visade sig vara med person B. Båda dessa personer känner jag, fast jag har aldrig tröffat dem. Redan där uppstod förvirring, i och med att jag aldrig visste om det var A eller B som skrev. Jag hade funtat på att kolla på sagan om ringen med person B så jag tänkte att det ju passade bra att kolla om det fortfarande var aktuellt. Då började person A snacka om laserdoom. Någonstans där uppstod förvirring.
Tydligen blev person B också förvirrad, och därför ringer person B till mig. Det läskiga är att person B lät precis som en person C, så jag trodde först att det var person C som ringde och drev med mig, men så kom jag på att det var person A's nummer, och eftersom person B var hos person A så måste det ju vara person A eller B som ringer. Men efterssom jag aldrig träffat någon av dem så visste jag ju inte vem det var. Efter viss efterforskning kom jag dock fram till att det var person B jag pratade med.Jag sa till person B att han lät lite som person C, och han sa då att min röst var lik person E's.
Person B undrar varför jag snackar om sagan om ringen, och jag undrar varför person B snackar om laserdoom. Person B säger att jag ringt honom och sagt att vi på fredag skulle leka laserdoom med person D och en massa andra. Jag säger till person B att det har jag visst inte. Då förstår person B att det inte alls var jag, utan person E som ringde, och att det var person E som skulle leka laserdoom med person D och resten av alfabetet.
Detta skapade förvirring.
Stackars Marcus!
Jag har ju varit på läger på Åland i helgen, men detta inlägg ska inte handla om det utan om när vi åkte hem. vi anlände för tidigt till båten och fick sitta och vänta, då jag plötsligt ser någon som är väldans lik Idol-Marcus vid check-in. Sedan när vi går ombord på båten får vi, av Felippas och Linas falsettskrik, bekräftat att det faktiskt är Idol-Marcus.
Jag tyckte synd om honom, först blev han tvingad att posera med Felippa och Lina, och även jag krävde ett kort, mest för att bevisa för mina småsyskon att denna historian är sann. Sedan tyckte jag i alla fall att vi borde lämna honom i fred, Men Felippa och Lina var alldeles till sig.
Det västa var att vart än vi gick på båten, så var Marcus där. När vi efter att ätit på Buffén (samma som marcus) så gick vi till Taxfreen. Givetvis var han där.. Jag försökte i alla fall att undvika honom lite, för han verkade ganska trött, Isac däremot observerade precis vad Marcus köpte.
Givetvis började vi snacka om honom... Morgan hade fått hans autograf, och undrade hur mycket man skulle få om man lade ut den på blocket.. Jag sa att "troligtvis inte så mycket.. men om man hugger av honom fingret.."
Givetvis går han förbi då.
Sedan ska vi sätta oss ner. Vi hinner inte gå in i rummet fören Isac säger "där är ju Marcus.." Så jag tyckte att vi skulle sätta oss någon annan stans.. Vart skulle vi då sitta? Jag föreslog att "vi kan ju sitta med Marcus. han tycker nog om oss." Då går han förbi, det var alltså inte alls han som suttit där vi tänkt sätta oss.
Ja den stackaren fick stå ut med mycket... dessutom gick en av oss in i honom, folk bad om autografer, att få bli fotade med honom... stackare, att vara popstjärna kan då inte vara lätt.. men men, han har ju faktiskt valt det själv!
